Telegrafkommissarie Carl Theodor Sandström 1883 – 1973

Telegrafkommissarie Carl Theodor Sandström föddes 1883 och dog 1973. Denna text kommer att kompletteras med text ur parentationen1973.

Ålderman Carl Theodor Sandström 1960 - 1965

År 1961 firades Högtidssammankomsten på Knut Lavards dag den 7 januarifortfarande först i Sofia Albertina kyrka och därefter på Hotel Öresund. För första gång framträdde Carl Theodor Sandström som Gillets Ålderman, säkerligen en oerhört stolt sådan! Övriga Åldermän hade ibland behövt lite mer övertalning!

I sitt första Högtidstal berättade han om Gillets uppgifter. Han parenterade den avlidne nestorn i Knutsgillena, Lauritz Weibull. Han lovordade August Munck af Rosenschölds insats för Landskronagillets återupplivande och han påminde om landshövdingeparet Widells tragiska förolyckande i en bilolycka vållad av en plötslig kastvind.

Så följde parentation av 10 Knutsbröder och 3 Knutssystrar. Bland de avlidna bröderna märktes förre Åldermannen Sven Nordengren. Som Åldermannen uttryckte det: ”Dödsängeln har gått hårt fram med sin lie inom Knutsgillenas led ...”. Vår Ålderman hade en märklig aversion mot att i klara verba säga att en Knutsbroder dött! Nej, man nedlade sina jordiska redskap, man halade sitt befälstecken, man halade chefsflaggen från stormasten eller man hade stupat för den härjande stormvinden etc.

Åldermannen bars av ett starkt patos – parentationerna blev vackra på ett lyriskt språk, där högstämda psalmer och dikter citerades, gärna också ur egen fatabur – men det blev långt!

År 1963 hölls Högtidssammankomsten helt och hållet på Hotel Öresund i Stora Salen. Som vanligt ett mångordigt Högtidstal från Åldermannen.

I Landskrona Posten kunde man för första gången läsa matsedeln. Maten kostade 21 kronor och menyn som serverades var rispilaff med currystuvade höna till förrätt och kalvfilé á la Knut till varmrätt. Måltiden avslutades med chokladmousse i crémekoppar med mandelkrokan.

År 1964 firades ett stillsamt 20-årsjubileum. Styrande Rådets medlemmar firade med att för första gången vara skrudade med sina nya regalier med Gillets Sigill av silver i vackra kedjor. Regalierna hade tillverkats av landskronaguldsmeden Börje Nilsson.

På sitt Åldermannaspråk meddelade han: ”att ingen av Gillets bröder under året fått uppbrottsorder till nästa steg på människans väg genom tiden mot evigheten”, d v s ingen Broder hade dött.

Receptionen upptog tjugofem namn, Bland dessa märktes Lars Grönwall och hans hustru Gudrun – sedermera Ålderman respektive Oldfru i Gillet, samt paret Ingegerd och Bo W Holmberg, som på många utomordentliga sätt varit Gillet troget alltsedan dess. För andra gången i Gillets historia hölls tal till kvinnan – denna gång av Stolsbrodern rektor Arne Bengtson sedermera Ålderman i Gillet.

År 1965 hölls Högtidssammankomstenpå Hotel Öresund. Efter Åldermannen Carl Theodor Sandströms välkomstord och Högtidstal ändrades plötsligt ordningen på ceremonierna jämfört med tidigare år. Detta år kom receptionerna före parentationerna.  

Den förfärliga flygolyckan på Ängelholms flygplats den dimmiga kvällen den 20 november 1964 kunde inte undgå att nämnas då två välkända Knutsbröder, Harry Sunesson och Gunnar Weibull omkom.

Vid Högtidsstämman 1965 lämnade Åldermannen Carl Theodor Sandström och Äldste Stolsbrodern Einar Petersson in sina avsägelser åberopande åldersskäl. Efterträdare skulle väljas vid vårsammanträdet.

Carl Theodor Sandström levde till 1973 och bodde sina sista år på Vallgården. Så länge han levde klädde han sig i frack och ordnar och deltog i Knutsgillets Högtidsstämmor. Carl Theodor var en originell man med många idéer, som inte alltid gick att genomföra.

Högtidsstämmorna under hans ledning var ganska spännande – man visste inte alltid vad som skulle utspela sig – vanligtvis gick det dock bra! Han älskade stora ord och egen poesi och citerade gärna och ofta stora poeter. Mången gång citerade han Hjalmar Gullbergs poesi i ”Förklädd Gud”:

Vem spelar på en pipa
En låt av gryningsluft
För himmelsk att begripa
Höjd över allt förnuft ...

Denna underbara dikt får stå här som ett litet tack till hans minne! Runebergs ord ”Något tålde han att skrattas åt, men mera hedras ändå ...”.